Maria, Jesu´ moder

Mitt eget foto: Maria och Elisabet

Så här tänker jag mig att det kunde vara en vanlig dag för Maria.
Maria var uppe tidigt som vanligt. Det var mycket att göra innan hon skulle hämta vattnet till de övriga för att tvätta sig i. Alla skulle också få något i sig innan de gick ut och arbetade på fälten. Det fanns lite bröd kvar sedan gårdagen så hon behövde inte baka direkt hon klev ur bädden. Men hon ville göra sig i ordning själv innan det blev många som pockade på hennes uppmärksamhet. Hon passade upp på alla män i familjen och släkten så det fanns mycket som hon skulle ägna sig åt. Men nu ville hon få vara ifred en stund. Hon bad till Gud som hon brukade göra. Det var samma bön varje morgon om en god dag och mat på bordet. Att alla skulle komma hem igen utan skråmor och med alla persedlar i behåll. Det var inte lätt heller att vara ute på fälten vare sig att vakta fåren eller bereda marken så de kunde så säden. Alltid var det något som skulle göras och Maria var den som var vid huset och såg till att elden brann och att maten var klar när de andra kom hem. Hon var så lycklig. Josef hade i alla fall kommit till hennes far och frågat honom om giftermål. Det var visserligen bestämt sedan många år men Maria var glad för att fadern ändå hade haft den kärleken till Maria att han valde en god man åt henne. Därför ville hon gå upp tidigt så hon kunde göra sig i ordning. De skulle nog ses någon gång under dagen. Maria tassade tyst ut ur sin bädd och rörde sig så försiktigt att hon inte skulle väcka de andra. Hon gick avsides så att hon inte skulle synas för de andra så tvättade hon sig och satte på sig sina kläder. Hon flätade håret och satte upp det som en krans så det inte skulle störa henne när hon arbetade. Ett förkläde över klänningen var också nödvändigt.
Hon tog mellankrukan på huvudet och klev ut på vägen som gick förbi deras hus. Det var tyst och ingen mer än hon var ute. Det kändes väldigt ensamt men Maria var uppfylld av en sådan stor glädje så hon tänkte inte så mycket på det. Hon och Josef var trolovade nu. Och de skulle snart gifta sig. Hon hade blivit kvinna, det visste hon. Hennes mor hade berättat för henne att hon var vuxen nu och att hon snart skulle bilda en egen familj. Tänk om de får barn snart, gick Maria och fantiserade om. Ett litet barn, en son kanske. Det är stort när man får en son, tänkte hon. En dotter var också roligt att få, men helst ville hon ha en son först. Det var många som inte var så glada om de fick döttrar men Maria lovade sig själv att hon skulle bli glad vad det än blev. Då måste jag sitta och väva fint tyg så jag kan sy kläderna till barnet. Men Maria, bannade hon sig själv, gå inte i förväg nu i tankarna. Gud har allt i sin hand och han vet vad du önskar dig. Först ska ni ändå gifta er och bröllopet kommer att vara i flera dagar. De höll på att planera för det och Josef jobbade och sparade allt han kunde så de skulle kunna ha det bra sedan. Än fick hon vänta med hem och barn och man.
Det var så skönt att få gå här på vägen till brunnen ensam så hon fick ha alla tankarna ifred. Om de andra vara uppe nu så skulle de komma och fnissa åt henne för att hon gick i sina egna tankar och drömde om framtiden. Det fanns tillräckligt att göra ändå.

Bild från Google

Ge dig själv lov att lyssna

Det här är en övning ur boken: Lusten att skriva av Julia Cameron
Denna övning ska uppmuntra oss att släppa loss och sluta ta skrivandet så allvarligt att det blir skrämmande. Vi ska låtsas att vi sitter under ett stort träd med ryggen mot stammen. På andra sidan trädet sitter en berättare också lutad med ryggen mot stammen. Man ska säga fem frågor till berättaren som man vill höra berättelser om.

Jag gjorde så för jag ville höra om Deborah som levde på gamla testamentets tid och var domare för Israel. En domare var i stället för en kung i ett land och folket skulle lyda denne. Men nu hade man en kvinna som domare. Du kan läsa hela berättelsen i Domarboken kapitel 4 och 5. Jag är så nyfiken på hur man levde på den tiden så det var ett stycke om det jag ville höra. Men mest om hur Deborah var som person.

AnnChristin, du vill höra om Deborah. Det här vill jag berätta.

Deborah var en ung vacker kvinna som var ljuvlig att se på och ljuvlig att höra på. Hennes röst var som musik. Tonerna varierade alltefter hennes humör och hennes budskap. När hon gick omkring i staden satte hon fötterna framför sig som om hon var rädd för att störa någon med oljud. Hon ville inte att människorna skulle känna sig påflugna av hennes närvaro. Deborah hade en auktoritet med sig som ingen kunde förstå, faktiskt inte hon själv heller. Det var något hon var född med. Ingen i hela hennes släkt hade haft det ryktet om sig att besitta en sådan auktoritet som Deborah hade. Ibland blev hon så förvånad att det hon uttalade med sin mun, så blev det. Det var nästan magiskt. Hon kände att hon var tvungen att vara försiktig med det hon sa och det hon gjorde. Inte för att det brukade bli dåligt utan för att det fanns i en kraft i det som hände. Deborah kände ett ansvar för sin omgivning och hon blev försiktig. Hon ville ingen illa, det var det sista hon ville. Hon tyckte om människor och särskilt de som var runt henne i det land hon bodde. Även främlingarna var människor som fordrade respekt och omtanke. Det var viktigt för henne att ta vara på varje människa, möta deras behov av mat, kläder och omvårdnad så hon ägnade dagarna åt att se vad som kunde göras för att det skulle bli bra för alla, där de bodde.
Deborah hade ett långt vackert hår och hon hade ett utseende som ingen kunde motstå. Det var som om all ilska och alla onda tankar försvann när man tittade på henne. Det märkliga var att de som försökte begå brott och ljuga kom av sig så fort de såg in i hennes ögon. De var som att hon såg rakt igenom dem och avslöjade minsta lilla lögn. Det var ingen idé att ljuga när Deborah var i närheten.
När Deborah gick var det som om hela naturen böjde sig och bugade när hon gick förbi. Det susade i vinden när hennes hår svajade av hennes rörelser. Deborah var inte bara vacker hon var också mycket klok och hade en förmåga att lösa svåra konflikter, stora som små.

Hur viktigt är det inte att skriva?

Det här är en blogg som jag inte har gjort reklam för ännu. Hur man nu kan göra reklam för en blogg vet jag inte, men någonstans måste man nog göra sig känd så att de man vill ska ha möjlighet att läsa det man skriver. Det är en stor glädje att få en åsikt, en kommentar eller något som visar att texten läses av någon annan än de som måste. Ni vet: ”Ungar! Jag har skrivit något kul på bloggen, gå in och läs så är ni bussiga!” och som svar får man: ”Jag har inte hunnit än” eller ”Just det, det har jag glömt” . Därför blir jag extra glad när jag ser att jag har en följare. Det är så roligt Cattis att du hittade hit och lade dit ditt namn. Nu känns det meningsfullt att få till några texter också. Det sporrar mig att skriva det som pockar på mitt hjärta.
Det är väl därför som vi vill bli författare, glädjen att någon läser. Ibland tänker jag att det är ju löjligt att bli glad för att någon tar sig tid med att läsa det jag har åstadkommit, men jag tror ju att vi människor är till för varandra och vi ska delge varandra våra gåvor och talanger. För att talangerna ska kunna utvecklas och växa sig starkare så måste vi få möjlighet och träna. Det är det jag gör här på bloggen. Men jag vill skriva boken som alla köper. Förr tyckte jag det var förmätet att tro att jag skulle kunna skriva så, men ska jag vara ärlig så är det så drömmen ser ut. Och detta kan jag inte låta vem som helst läsa och trycka ner mig för. Jag behöver, som den lilla plantan, få vara i växthuset ett tag och bli starkare. Jag hoppas att denna blogg kan få vara mitt lilla ”växthus”.
Fenix är ju en mytologisk fågel som då och då bränns upp och ut ur askan kommer en ny fågel Fenix. Enligt Wikipedia blev Fenix, under kristnandet av Rom, en symbol för den eviga kristenheten och Fenix har blivit en metafor för återuppståndelse. Det visste jag inte när jag tog det namnet på bloggen, men det passar ju mig precis.
Eftersom klockan är mycket nu och jag måste upp och jobba i morgon så kommer första texten förmodligen i morgon, vilket jag helst vill, eller på fredag.

Mormor

För två och en halv månad sedan blev jag farmor och för två veckor sedan mormor. En liten välskapt pojke kom äntligen till världen. Varje gång ett barn föds blir jag så förundrad. Allt är så perfekt, alla tår, naglar och fingrar finns på plats och en helt ny människa tar plats ibland oss. Tankarna går bakåt till de egna minnena om graviditet och förlossning och jag minns både smärtan och glädjen. Tankarna går också framåt och inom mig kan jag se denna lilla parvel springa omkring och busa och jag hör glada skratt. Jag är så tacksam att allt har gått bra och att jag nu är har både en sondotter och en dotterson. En större rikedom kan man inte ha.

Utmaning 79 – Om flit

I natt blev jag farmor. En liten flicka visade sig för första gången. En pytte-liten tjej som är den sötaste söta. Allt har gått bra. Mamman mår efter omständigheterna bra och pappan är så lycklig.
Vid sådana här tillfällen blir man så förundrad av att det föds en liten människa som ska få plats bland oss andra. Det känns så stort och man blir så ödmjuk. Varje människa är ett under och vi kommer så värnlösa till världen och behöver hjälp med precis allting. Som nyfödd måste vi förlita oss på de vuxna och är så hjälplösa. Nu börjar ett nytt kapitel för denna lilla familj och jag tänker tillbaka på mina egna underverk. Då, när det första barnet föddes, var jag uppe i allt det praktiska. Det var så mycket jag skulle göra och sköta om och visst njöt jag, men jag var också så fruktansvärt trött. Nu däremot tänker jag njuta av detta lilla liv och bara glädja mig. Inte bekymra mig för allt möjligt utan lämna fliten till nästa generation. Det är en fördel med att få barnbarn.

Välkomna till min nya blogg

Här är min nya blogg och jag önskar dig som läsare välkommen. Min önskan är att de kommentarer som ni lämnar på den här sidan är till uppbyggelse och uppmuntran. Det betyder att jag gärna vill ha konstruktiv kritik på mina texter och gärna råd och dåd hur jag kan formulera mig bättre och bli mer tydligt.

Åsikter och synpunkter är viktiga

Här kommer jag skriva mer om det som har hänt mig och det som händer i världen. Det finns mycket jag har upplevt och som har påverkat mig mer än jag har varit medveten om.
Min önskan är att det jag berättar ska vara till nytta för andra.